ronnyolander

Jag har precis kommit hem från en resa med ett av riksdagens utskott, nämligen socialförsäkringsutskottet. Kritiken var innan avfärd varför reser riksdagens utskott så långt bort med tanke på utsläpp från flygplan och varför bara inte resa inom Europa, England Canada eller USA för dessa länder påverkar oss mest.
Då kan man undra varför regeringens representanter reser till Australien för att studera deras välfärdssystem och vad är tanken bakom detta?
Det finns många kloka synpunkter hemma från, dock undrar man ibland om inte de som skall stifta lagarna nämligen riksdagsledamöterna också skall följa vad som händer i en mer och mer globaliserad värld.
Detta innebär både att ta emot besök här hemma i riksdagen från utländska delegationer och själv på plats se vad som händer som påverkar oss.
Detta kan alltid någon tala om försvar av gjorde resor, men det handlar inte om detta. Så länge vi har det demokratiska systemet vi har hoppas jag innerligt att man står emot pratet om att inte resa.
Men därmed inte sagt att studieresorna skall granskas kritiskt.
Tänker skriva några gånger om upplevelserna. Detta är första inlägget.
Först åkte jag och en kollega till mig några dagar innan för att på plats besöka dels svenska ambassaden i Bangkok samt svenska kyrkan i utlandet i Bangkok.
Vid dessa båda besök under två dagar fick vi en ingående erfarenhetsutbytet av hur våra socialförsäkringssystem fungera eller icke gör.
Ungefär 400 000 svenskar besök Thailand varje år och många utav dem som vistas en längre tid i landet över 45 dagar har ingen aning om att hemförsäkringen inte längre gäller.
Har en stor uppgift för försäkringsbolagen att informera om samt resebyråerna. Funderar på att skriva en motion nu till hösten om detta.
Information om zunamikatastrofen var också en mycket stark upplevelse och jag vill tacka både ambassaden och svenska kyrkan för deras ingående information om hur det gick till. Återkommer strax till del 2 

Fråga till statsråd

Till integrationsminister Nyamko Sabuni (fp)

ID-kort till utländska medborgare i Sverige

Utländska medborgare bosatta i Sverige har hamnat i något som kan liknas vid en Moment 22-situation när det gäller möjligheten att styrka sin identitet genom ett utfärdat ID-kort. Sedan 30 april i år går det inte längre att beställa ID-kort via Svensk Kassaservice. Migrationsverket utfärdar inga ID-kort. Bankerna har inget uttalat samhällsansvar att förse utländska medborgare med permanent uppehållstillstånd med svenskt ID-kort. Den av regeringen tillsatta utredningen föreslog att polisen ska kunna utfärda ID-kort för utländska medborgare. Men det har polisen motsatt sig.

I ett frågesvar till Eva-Lena Jansson (s) har integrationsministern meddelat att ansvarsfrågan bereds i Regeringskansliet och att ett ställningstagande presenteras i budgetpropositionen för år 2009. Det innebär att en lösning när det gäller ansvaret för utfärdande av ID-kort för utländska medborgare kan vara beslutad och verkställd först någon gång under 2009. I väntan på en lösning av ansvarsfrågan har därför många utländska medborgare boende i Sverige stora svårigheter att kunna styrka sin identitet.

Jag vill därför fråga integrationsministern vilka besked och råd hon kan ge till alla de utländska medborgare boende i Sverige som nu inte kan få ett ID-kort utfärdat i väntan på att regeringen presenterat förslag och riksdagen beslutat om ansvarsfrågan.

När man besöker fackexpeditioner och Folkets hus får man många gånger bevittna kampen för hundra år sedan om 8 timmars arbetsdag, rättvisa. Solidaritet, broderskap och jämlikhet står det vackert broderat på fanorna. Alltid förundras man över kampen om 8 arbetsdag som blev verklighet många, många år senare.

Deras dröm om ett bättre samhälle som skulle kunna uppnås genom att arbetet tog en tredjedel, sova en och familjen den tredjedel först då skulle det vara möjligt att förena samhälles krav och vidareutveckling samt min personliga.
Det handlar inte om kronor och ören utan om framtidsvision om det bästa livet för alla.
I den drömmen är det rimligt att ställa sig positiv till LO-kongressen krav och beslut. Allt går inte att genomföra omedelbart med själva visionen går att ta till sig bättre.
Inkomstbortfallsprincipen har varit bärande i våra trygghetssystem och skall så förbli.
Vidare vet alla att man vinner valet mellan valen, alltså 2008 vinns valet 2010. En gammal sanning som fortfarande är bärande och det är här som kommunikationsproblemet uppstår enligt vårt synsätt. Jag har under resor och kontakter med parti-och fackliga vänner landet runt alltför ofta stött på frågor kring vår politik och vad som gäller.

Ofta har man under långa stunder försökt förklara upplägget om rådslagsgrupperna mera fria ställning att bjuda in till bredd diskussion, riksdagsgruppens uppgift samt vägledande politiken och ställningstagande samt fattade och gällande beslut från partikongresser och förtroenderådet.

Almedalsveckan var på många sätt intressant med 660 seminarium och träffpunkter, utspel och markeringar, reflexioner i massmedias tolkningar.
Några sådan kan vara följande, LO, s funderingar på Trondheims modell inför valet 2010.

Innebärande att om LO i Sverige skulle göra samma sak som LO-facken i Trondheim som ställde upp sina krav på ett informationsblad till sina medlemmar vad de olika partierna tyckte i olika frågor och därigenom brett gav indirekt en sakupplysning dels vad LO själva tyckte samt var de olika partierna stod i frågorna.

Blir det verklighet även i Sverige bör SAP fundera på sin hållning i relation till nyligen fattade beslut på LO kongressen vad det gäller våra trygghetssystem. Om bortre gränser, inkomstbortfallsprincipen, generationskontraktet och betal skatt efter bärighet.

Valfrihet i de rikas tecken

När statsministern Fredrik Reinfeldt låter tillkännagiva i Almedalen om moderaterna innersta tankar om den stora valfrihetsreformen genom sänkta skatter kan det låta lockande.

Sedan en lång tid tillbaka används exemplen som varje dag sliter hårt ex, sjuksköterskor, vårdpersonal, byggnadsarbetare, poliser m, fl.

Men det är inte här som den stora valfriheten får sin kärna utan tanken är att du själv skall bestämma vad jobbavdraget och skattesänkningen skall användas till.

Eftersom det i den borgerliga regeringens ögon inte pensionärerna jobbar får de noll kronor även denna gång. De har fortfarande inte begripit att pension är uppskjuten lön.

Men andra ord är vi på väg till det nya samhället där vi skall byta vårdcheckar mot sjukvård och omsorg, skolpeng till skolans elever, skatteavdrag till hushållsnära tjänster, samma fastighetskatt för alla oaktat om du bor i slott eller koja.

Människor är individer med olika behov, alla passar inte in i samma tröja, skor utbildning eller arbete, osv.

Vägen till 2/3 dels samhället går i expressfart och det innebär att de som har mest också får mest.

Politikerna skall inte lägga sig i människors vardag, detta mantra basuneras ut med glöd och entusiasmen från alla glada borgerliga debattörer.

Slutkontentan blir att för ett antal år sedan såldes i Sverige faderlösa barn, gamlingar, handikappade och sjuka på auktion till den som bjöd minst för då fick kommunen lägsta kostnaden.

Idag blir det förfinat, den som bjuder lägst anbud får uppdraget, privatiseringen eller avregleringen. Vad blir skillnaden mellan då och nu?
Slutresultatet blir detsamma, den som bjuder lägst får tjänsten och frågan måste ställas innan 2010, om ord som solidaritet och generationskontraktets innebörd att vi skall ställa upp för varandra under livets gång är livsavgörande för kvalitet och omsorg till varandra och om varandra.

Hög tid för den borgerliga regeringen att bekänna färg

Ingen fråga har på länge väckt en så intensiv debatt som FRA-lagen. FRA-lagen är ett historiskt övervakningssteg som saknar motstycke i det moderna Sveriges historia . Den säkerhetspolitik som dagens moderatledda regering bedriver är ologisk och obegriplig, och dessutom utan folklig förankring.  För första gången får staten möjlighet att följa, läsa och avlyssna alla medborgares telefonsamtal, sms, e-post, chattinlägg, hemsidesbesök och annan telefon- och datatrafik i kabel över Sveriges gränser. Under sommaren har regeringen haft fullt upp med att försvara sig för angreppen mot den förda politiken. Angreppen har inte varit från de traditionella opponenterna utan varit ett brett angrepp från organisationer och enskilda som annars inte befunnit sig på den politiska arenan. I DN debatt den 4 augusti kunde vi dessutom läsa om tung kritik från de egna leden. Det är på hög tid att den borgerliga regeringen talar klarspråk till både de egna medarbetarna såväl som till vanliga medborgare, politiker och akademiker osv.

Högt till tak i partiet - kommentar till en försöksballong.

På DN Debatt den 19 juli tänker Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo högt om arbetslöshetsförsäkringen. Vi tolkar det som att man skickar upp en försöksballong. Och inget ont i det. Vårt rådslagsarbete bygger på öppenhet och omprövning och mycket i artikeln är bra.

När vi nu väljer att kommentera delar av artikeln är vi väl medvetna om att en del älskar att tolka sådant som ett rosornas krig. Men så är det inte. Vi agerar utifrån att vi är ett parti med högt till tak där vi även vågar bryta åsikter med varandra offentligt. Vi tar fasta på Mona Sahlins ord på extrakongressen om att vara kärleksfulla kritiker till partiet och att vi inte alla behöver tycka samma sak.

Det är framför allt två punkter i artikeln vi är skeptiska till:

förslagen om behovet av att införa en bortre gräns i arbetslöshetsförsäkringen och att vi skulle behöva ytterligare skärpa kontrollen av de arbetslösa.

Ur AIP nummer 30 2008 den 4 augusti

De här förslagen riskerar att misstolkas som att vi köper den borgerliga regeringens nidbild av lata arbetslösa som inte vill göra rätt för sig. Något som varken gagnar de arbetslösa, vårt parti eller Sveriges framtid som tillväxt- och välfärdsland. Det vi snarare tycker borde ifrågasättas är om den kontroll, press och skuld som den borgerliga regeringen sätter på de sjuka och arbetslösa är rimlig.

Som förslagen i artikeln är formulerade kan de dessutom olyckligt tolkas som en polemik till den strax före artikelns publicerande avslutade LO-kongressen.

Socialdemokratins styrka är och har alltid varit tilltron till människor. Gör din plikt och kräv din rätt blir aldrig omodernt. Det är mycket som vi både kan och ska ompröva. Arbetarrörelsen har alltid varit pragmatisk. Men ska vi ha hårdare kontroll och bortre gränser i våra trygghetssystem måste vi kunna motivera varför, annars blir resultat bara att vi utlämnar och skuldsätter den enskilde.

Vi är för övrigt helt överens med Österberg - Astudillo i deras skarpa kritik av regeringens brist på arbetsmarknadspolitik och hantering av a-kassan. Och vi är helt säkert även överens om att vi innan vi har något bättre alternativ ska vi hålla fast vid inkomstbortfallsprincipen och generationskontraktet. Och att alla ska betala skatt efter bärighet, alla ska betala in till socialförsäkringarna och att alla ska få ut sin rättmätiga del i förhållande till det.

Riksdagsledamöterna och ledamöterna i Socialförsäkringsutskottet

Ronny Olander (s)

Siw Wittgren-Ahl (s)
Kurt Kvarnström(s)

Vid deklarationen i våras fick småhusägarna runt om i landet se det nya taxeringsvärdet för sina hus. Många fick en obehaglig överraskning, när de fick se att fastighetsskatten var höjd. Löftet från de borgerliga partierna i valrörelsen var att slopa fastighetsskatten.
I stället för att slopa fastighetsskatten som den borgerliga regeringen lovade i valrörelsen så har just denna skatt höjts i landets samtliga kommuner. Vid 2009 års taxering av småhus stiger taxeringsvärdena med 32 procent och som en följd av detta så kommer skatten att höjas för 58 procent av landets småhusägare. Detta framkommer i den rapport som SCB har utfört på uppmaning av Villaägarna.

Inför valet 2006 var borgarna eniga om att fastighetsskatten var en orättvis och orättfärdig skatt som skulle tas bort, för alla. Effekten blev inte den avsedda. Istället kan vi konstatera att fastighetsskatten blev högre för de som behövde det minst.

I Finanspolitiska rådets rapport "Svensk finanspolitik" ger nationalekonomen Lars Calmfors svidande kritik mot flera av borgarnas ekonomiska reformer. Calmfors konstaterar att sänkningen av fastighetskatten bidrar till en ökad inkomst- och förmögenhetsspridning utan att ge några sysselsättningsvinster. Var ligger rättvisan i den politiken?
Stabilitet och förutsägbarhet är två av de viktigaste faktorerna för att vi ska kunna ha en bra privatekonomi och bygga för framtiden.

Mona Sahlin gav tydliga besked i sitt tal under Almedalsveckan på Gotland, med en socialdemokratisk regering kommer inte att fastighetskatten höjas för vanliga villaägare. Däremot kommer skatten att höjas med en procent för de fastigheter som är taxerade till över fem miljoner kronor.

Vi vill även återinföra begränsningsregeln om max fyra procent av inkomsten i fastighetsskatt. Det är positivt för de fastighetsägare som har låga inkomster. Vi är övertygade om att det finns en bred uppslutning bakom ett sådant förslag.

För trots att vi hela tiden ställt oss kritiska till borgarnas nya fastighetsskattsystem, tror vi inte det är en hållbar lösning att byta system så fort den politiska makten skiftar. Vi vill ha en kontinuitet den svenska politiken.

De borgerligas omvända Robin Hood politik fortsätter. Det var många som trodde på de borgerliga partiernas löften om sänkt fastighetsskatt. Majoriteten av dem har anledning till att känna sig grundlurade idag. Det hjälpte inte dem som behövde det mest, låg och - medelinkomsttagare.

Fastighetsskattereformen är ett nytt pinsamt politiskt nederlag för borgarna. De kommer aldrig stå på medelsvenssons sida, de är och kommer alltid vara ett parti för de välbärgade få.

Almedalsveckan var på många sätt intressant med 660 seminarium och träffpunkter, utspel och markeringar, reflexioner i massmedias tolkningar, där diskuterades bland annat , om att ,finns det en nordisk modell eller blir de eller är de nationella i avseendet flexicuritymodelllen.
Vad det gäller flexicurity kan man inte enbart tolka att det finns en nordisk modell rakt över. Exempelvis säger både de danska facken som arbetsgivarna att varje land måste ordna sin egen flexicuritymodell själv.
Inom norden har vi i försäkringsmodellen som i många delar liknar varandra men i det kan man inte tolka in att vi har en gemensam. Exempelvis i den danska har de höga ersättningsnivåer men en betydligt skarpare arbetsrätt vad det gäller anställningsskyddet. I Finland och Norge har man som exempel helt annan sämre arbetsskadeförsäkring än i Sverige för att nämna några exempel.
Vad det gäller frågor kring arbetslivet kan arbetsmarknadsorganisationerna i de nordiska länderna har gemensamma uppfattningar som vi inte längre har i Sverige, typ kollektivavtalens betydelse. Det är svårt att tro att danska arbetsgivareorganisationen skulle driva frågan om Lavall som svenskt näringsliv har gjort i Sverige.

Visst är det konstigt att när Försäkringskassan börjar tillämpa de nya sjukförsäkringsreglerna för hur de skall hantera sjukfallen enligt borgarnas rehabkedja blir det problem. När massmedia uppmärksammar vilka negativa konsekvenser det får för personer med svåra sjukdommar säger den borgerliga regeringen att så skall inte tillämplingen ske.

Vi från oppositionen varnade precis för detta när frågan behandlades i riksdagen. Men då viftades det bara bort med enkla förklaringar och det var "så bra med tydliga och klara regler" var argumentet.

Den nya rehabkedjan som borgarna kokt ihopa är sammantaget inget bra, varken för de försäkrade eller för försäkringen som sådan.

Det är bra att regeringen reagerar nu men man kan inte skylla på försäkringskassan som tillämpar besluten som fattas i riksdagen.

Regeringen borde göra helt om i frågan och förpassa hela frågan om sjukförsäkringen till den parlamentarisk utredning som länge har avviserat skall tillsättas. Då skulle vi verkligen kunna göra de nödvändiga djupanalyser som krävs för en humanitär och mänsklig tillämpling av sjukförsäkringen som famtiden kommer att kräva ur olika synpunkter.

Musen som rött till.

Respekten för Irlands nej måste värderas högt bland EU ,s medlemsländer. Det gäller både svenska politiker och de andra medlemsländernas. Nu handlar det inte om att försöka få den lille i detta fall Irland att bocka sig för de andra länderna, inklusive Sverige utan att föra en dialog där man verkligen försöka förstå och förklara till sig varför det blev ett Nej. I massmedia läser man en del borgarna och andra som säger skall verkligen en så liten del av EU,s 500 miljoner få bestämma hur framtiden skall gestalta sig.

Nu är det bara så att Polen, Tyskland, Frankrike, England med flera tänker till. Helt plötsligt så är det halva befolkningen i EU,s medlemländer som funderar om hur man kan gå vidare i ratificeringsprocessen av Lissabonnfördraget.

Sverige som ett framsynt land kan nu inte bara säga via statsminstern Fredrik Rehnfeldt att det är bara till att köra på. Hittills så har den borgerliga regeringen haft denna attityd och det är bara att beklaga..

Människor skall inte underskattas, många tänker även på betydelsen av att faller den svenska modellen via svenska kollektivavtal på svenska arbetsplatser faller också den svenska modellen via den generella välfärden som är så viktigt för de allra flesta. I alla fall alla dem  som inte har plånboken full av pengar utan måste se helheten i plånboken och att den skall även räcka den sista veckan i månaden.

Den fjärde veckan kan annars bli en mardröm, därför är det viktigt att man skall betala skatt efter bärighet innebärande att vissa som jag måste vara bered att även betala statlig skatt. Detta är helt okej, för att det är viktigare att hålla samman samhället än att vissa storkapitalister skall må gott och andra betydligt sämre.

Alla barn är lika mycket värde, de är vår framtid, och de förtjänar en bättre värld att få leva i, det bästa måste vara förunnat de allra flesta att jobba för ett bättre samhälle med allas bästa för ögonen.

Ronny Olander

Riksdagsledamot(s)